Knut Oscar Broady (1832-1922) hade den märkliga egenskapen av att alltid placera sig mitt i händelsernas centrum. När jag för några år sedan insåg att jag var tvungen att skriva en roman om honom var utmaningen redan från början att hantera att de många vändningarna i hans liv var så dramatiska, så extrema och ärligt talat så fyllda av spänning att det skulle bli svårt att göra det trovärdigt. Jag undrar om det inte är de avsnitt i romanen som läsarna kan uppfatta som mest av ”roman” eller spänningsskapande element är just de som ligger närmast verkligheten.
Det var det som var avsikten med romanen; att se hur nära kan man komma ett helt annat liv som rörde sig genom många avgörande historiska händelser och skeenden? Jag ville inte heller att han skulle bli en Forrest Gump. ”Översten” är inte en biografi, utan en roman. En biografi måste som mer eller mindre vetenskaplig historieskrivning göra halt där fakta inte längre finns att tillgå. Fiktionens hängbro tar sig i bästa fall ut över andra djup utan att tappa kontakten med den historiska bakgrunden. Jag har försökt följa honom så långt jag kunnat in i de skeenden han själv inte återvände till sina predikningar, tidningsartiklar och andra texter han lämnat efter sig. Men jag vet naturligtvis att den Knut Oscar vi möter i romanen inte är han. En skugga kanske. Ett porträtt. Den verklige Knut Oscar vilar bredvid hustrun Emily (1838-1902) på Norra Kyrkogården i Solna. Också hennes avbild har jag försökt fånga så personligt som möjligt.
Den verklige Knut Oscar föddes som son till salpetersjudaren Jan Erik Brundin och Anna Hed Persdotter på Bäverns gränd i Uppsala. Äktenskapet brast och Jan Erik flyttade efter två av barnens död till Stockholm med äldste brodern Fredrik; Anna försökte försörja sig och de yngre barnen på att tvätta och städa åt universitetet, men det gick inte i längden.
Småningom flyttar de efter till Själagårdsgatan i Stockholm och bor sedan på flera adresser, alltid de enklaste, ofta på långt avstånd från Jan Eriks arbete ute på ”Arkliet” på Djurgården, det militära förråd där han som krutkunnig hade tjänst som dräng. Han tycks hela tiden ha haft problem med spriten. Det är en turbulent tid i Stockholm, med återkommande upplopp, kravaller och grasserande sjukdomar som ni kan läsa mer om på annan plats på denna sajt.
Knut Oscar ansågs ha ”läshuvud” och sattes som begåvad fattigpojke på ”undantag” i olika skolor som Finemans Allmänna Barn på Munkbron, där disciplinen var stenhård. Han hade också en olycklig förmåga att hamna i vattnet vintertid och höll som pojke på att drunkna vid två tillfällen. Familjen hade en militär anknytning – Annas far Pehr Hed stupade i 1809 års krig, vid Rätan – och båda pojkarna Knut Oscar och Fredrik tar värvning, den förste på Skeppsholmen som artillerist och den senare vid Svea Livgarde. Fredrik dör 1848 på förläggningen Fredrikshov. Och det är snart efter dennes död Anna emigrerar, oväntat för alla, och mycket tidigt för en obemedlad kvinna; hon är bara borta. Småningom får såväl Jan Erik som Knut Oscar veta att hon lever och finns i New York.
Då har Knut Oscar förlagts till Nya Varvet i Göteborg. Under hans tid där dör också hans far Jan Erik, ensam i Stockholm. Vid Nya Varvet finns inga som helst avancemangsmöjligheter för en person utan högreståndsbakgrund. Han har träffat och gift sig med Charlotta Kloppman, och med de pengar hon för med sig i boet blir det möjligt för dem att följa efter Anna till New York. Resan blir helvetisk. Charlotta föder deras dotter Charlotta Augusta ombord, men dör i den rödsot som härjar på skeppet. Knut Oscar anländer ensam till New Yorks fattigkvarter, där han hittar modern (son nu gift om sig som ”McKenna”), men misslyckas att hålla liv i sin för tidigt födda dotter. Den kortfattade dagbok han lämnat efter sig har här en stor lucka – mellan dotterns död i november 1854 och det ögonblick i februari 1855 då han har en stark frälsningsupplevelse och får styrka att hantera sin sorg. Det är efter det han byter namn från Brundin till Broady – ett namn han enligt familjeberättelser kan ha hämtat från Broadways gatskyltar. (Den svenska flytande kyrka, Bethelskeppet, han besökte i New York var enligt källorna också en av de få där såväl vita som svarta besökare deltog i samma gudstjänster.)
Den baptistförsamling han blir medlem av, 2nd Avenue Tabernacle, – genom vännen George Hatts förmedling – ger honom möjlighet att studera vid universitetet i Madison. Och det är där han befinner sig när inbördeskriget bryter ut. Som den ende på skolan med militär utbildning utses han till kapten i det kompani det kristna universitetet sätter upp till Nordstatsarmén – att bekämpa slaveriet är en kristen plikt, enligt denna gren av baptistkyrkan som nu brutit radikalt med systerkyrkorna i Söder, vilka tvärtom ser slaveriet som helt förenligt med kristendomen. Broady har befäl över Company C, 61st infantry regiment, New York Volunteers, 1st brigade, 1st division, 2 army corps av Army of the Potomac. Småningom stiger han i graderna – först till Överstelöjtnant, sedan till Överste. Han får se alla sina vänner stupa.
På universitetet har han träffat Emily Westnedge från Sheffield i England, och de gifter sig innan han drar ut i fält, i vad som nog ser ut som ett krigsäktenskap. Hon kommer sedan att rädda hans liv när han drabbas av ”slagfältsfeber”, tyfus, som tar nästan lika många liv som de som stupar i strid: hon vårdar honom tillbaka till livet på fältsjukhuset i Alexandria. Under kriget får de två barn, Frank och George; det är uppenbart komplicerade förlossningar och Knut Oscar kommer inte att kunna besöka deras gemensamma hem i Mohawk, New York, förrän han själv sårats svårt och hemförlovats efter slaget vid Ream’s Station i augusti 1864. Det är mycket troligt att han sedan led av det som idag kallas PTSD – Post-traumatic Stress Disorder – osynliga krigsskador som man redan under inbördeskriget börjar förstå sig på, och till en början kallar för att vara ”Shook over Hell”. Knut Oscar nämner aldrig sina krigserfarenheter i skrift. Aldrig i sina predikningar. Den dörren är stängd.
Han får fina erbjudanden om en militär karriär. Men han ser aldrig tillbaka; efter kriget försöker han sig på att vara pastor i den lokala baptisförsamlingen i Ilion, New York, men tycks ha hamnat i en del motsättningar där. När han får erbjudandet att åka hem till Sverige i rollen som missionär till ett land där Konventikeplakatet nyss avskaffats och religionsfriheten nu är inom räckhåll tvekar han – han säger att han i Sverige var som ”fisken på torra land” och fick ”tömma det sociala förtryckets bägare i botten”. Han ser sig som amerikan. Men något övertygar honom att försöka, och i juni 1866 kliver hans växande familj ombord på ångfartyget S/S Etna i New Yorks hamn. Hans mor Anna blir kvar i New York där hon där hon dör i koleraepidemin 1872.
Allt tyder på att Knut Oscar hade mycket ambivalenta känslor för det Sverige han återvänt till. Han kastar sig in i hektisk aktivitet och är med om att bygga upp den fria teologiska högskolan Betelseminariet på Östermalm. Han grundar nykterhetsrörelsen Hoppets Här som ägnar sig åt social verksamhet i Stockholms slum. Han blir känd som en lysande predikant och retorisk begåvning och många också icke troende kommer till den nygrundade baptistkyrkan för att lyssna till hans talekonst – en lyster som måste kommit från hans sätt att tala. De efterlämnade predikningarna lyfter inte alltid från papperet, utom i ett fall, då han brister ut i en hyllning till franska revolutionens sentens om ”Frihet, jämlikhet, broderskap”. Hela tiden som han bor och verkar i Stockholm, från 1866 till sin död 1922, är han noga med att förnya sitt amerikanska medborgarskap. Han vill på äldre dar gärna bli titulerad ”Översten”. Eleverna på Betelseminariet uppfattar honom ibland som mer än lovligt liberal i sin bibelsyn. Han står och verkar i den progressiva, socialt jämlikhetsivrande kristendom han tagit till sig i de abolitionistiska kyrkorna i USAs nordstater. Den starka antirasism som präglat delar av svensk frikyrklighet fram till våra dagar har nog en av sina tjockaste rottrådar här.
Emily avlider 1902. Studenterna på seminariets elevhem hör honom genom väggen skrika högt och tala högljutt med Gud hela den natten. Han försöker undervisa i det längsta och vårdas de sista åren av sin yngsta dotter Nellie. De andra barnen har redan återvänt till USA. Under sin sista tid, då han i princip är sängliggande, för han långa samtal om sitt liv med sin ”lärjunge” och efterträdare på rektorsposten, NJ Nordström, som också är den som skriver den lilla levnadsteckning som kommer ut samma år som Broady dör, 1922. Den är inte helt korrekt i alla detaljer, och går mycket snabbt förbi just deltagandet i kriget – uppgifter man får ett intryck av att Nordström mer eller mindre dragit ur honom.
Hans grav på Norra kyrkogården är mycket lätt att hitta. Baptistsamfundet lät resa en enorm minnessten – och när sista sidan av romanen var färdigskriven var vi en liten delegation som uppsökte graven och lade ned en rosenbukett. Jag hoppas att han tyckte om just sådana röda rosor.
Tack till Donald Broady och Martha Garrett för uppgifterna till Knut Oscar Broadys biografi!
No Comments