Menu

Om “Översten”

Det här är berättelsen om Knut Oscar Broady, en svensk emigrant vars livsöde placerade honom mitt i ett stort antal avgörande ögonblick i såväl svensk som amerikansk historia. Men ”Översten” är en roman. Hur går det ihop?

När jag gjorde research för min förra bok ”Swede Hollow” (2016) fann jag också spåren av flera andra fascinerande svenska emigrantöden; så mycket av svensk utvandrarhistoria är ännu inte skriven. Men den berättelse som brann klarast var den om fattigpojken Knut Oscar från Bäverns gränd i Uppsala, där han föddes 1832. Sedd på nära håll framstod hans historia som nästintill osannolik. Som pojke bodde han mitt i ”Crusenstolpekravallernas” centrum och blev vittne till mobbens försök att lyncha hans judiska grannar i Gamla stan. Han var själv rekryt på Skeppsholmen när nya kravaller utbryter revolutionsåret 1848 och flera demonstranter skjuts ihjäl av militär i Stockholm. Och hans mor och småningom han själv och hans unga hustru tillhör den första vågen av svenska Amerikaemigranter.
Just atlantöverfarten med skeppet Laurvig, där Knut Oscar och Charlotta är ombord, har gått till emigranthistorien som en av de svåraste. Snart befinner han sig i samma kvarter av New York som skildrats i Asburys och Scorseses ”Gangs of New York”.
När inbördeskriget bryter ut är han redan en del av den kyrkliga rörelse som bekämpar slaveriet och han går in i Nordstatsarmén där han snabbt stiger i graderna. Han är med på flera av de stora slagfälten: Fredericksburg, Gettysburg, Wilderness, Petersburg… och slutar som överste, en titel han behåller livet ut.
När han senare återvänder över Atlanten blir han en mycket viktig person i svensk folkrörelsehistoria. Hur ryms allt detta i ett enda liv? (Och hur skulle en romanförfattare kunna undgå att dras in i en sådan berättelse?) Kring Broadys liv finns ett stort antal dokument och anekdoter. Läser man verk om Inbördeskrigets historia skymtar han också ofta förbi i utkanten. Hans sentida ättling Donald Broady har samlat mycket av det som finns kvar i ett stort arkiv och har Överstens sabel från kriget hemma på väggen. Men just det mångskiftande och händelserika i Knut Oscar Broadys liv gör att bilden av honom riskerar att bli ett pussel som faller sönder i enskildheter. Hur var det att vara Knut Oscar? ”Händelsernas centrum” hittar man först långt efteråt.
Att skriva romanen om honom var också ett medvetet försök att närma sig ett helt annat liv, på stort avstånd från mitt eget. Hur nära kan man komma? Vad är det fiktionen och romankonsten kan som inget annat kan åstadkomma? Trots att han tidvis för dagbok skriver han själv aldrig om sina krigserfarenheter. Där är det tyst. Vi vet var han befann sig och vad han gjorde – men inte hur det var att vara honom. Hur man än gör lever man nu i sitt eget huvud och sin egen kropp; vi förstår världen utifrån vad den utsatt oss för. De egna erfarenheterna är de byggstenar vi har.  Men fiktionen, fantasin och inlevelsen har vi haft med oss så länge det funnits en mänsklig kultur. Försöket att föreställa sig den andres liv, inifrån, är en av de viktigaste övningar vi kan göra; där skiljer sig inte skrivandet och läsandet. Det är något vi alltid använt konsten till. Det är helt enkelt nödvändigt.
Den historiska romanen, som haft ett litterärt uppsving på senare decennier, närmar sig också frågan om vad i oss som bestäms av ”omständigheterna” – och vad som går att förstå och känna i andras liv över stora avstånd. (Inte nödvändigtvis ”känna igen”.) Inga ämnen är för stora eller för avlägsna eller ”omoraliska” för att närma sig litterärt. Gör man det estetiskt klumpigt och ovarsamt har man däremot gått över en moralisk gräns. Där hänger etik och estetik samman. Jag har vistats i Knut Oscars värld i några år och tycker att jag lärt mig mycket. Jag hoppas att det nu ska gå att stiga in i ”Översten” och se sig omkring.

(Visited 538 times, 1 visits today)

No Comments

    Leave a Reply