Menu

Det var en gång ett krig

När Knut Oscar ger upp sin militära karriär i Sverige har han nått graden ”Underkonstapel” i flottan. Längre kommer han inte. Nya Varvet i Göteborg där han varit de sista åren är i förfall och behövs inte då Norge är i personalunion med Sverige. Alla vägar tycks stängda och den svenska militären är om möjligt ännu mer av ett klassamhälle än övriga landet. Det finns bara en väg och det är ut.

När inbördeskriget bryter ut i USA har hans liv redan förändrats i grunden. Han studerar vi Madison University, de amerikanska baptisternas nya universitet i Upstate New York, med siktet inställt på att bli baptistpastor. Men han är också den ende på skolan med militär erfarenhet i bagaget.

Då han långt senare, som gammal man, ska berätta för sin hävdatecknare NJ Nordström om sin tid i kriget räknar han upp en lång räcka av slag. Återigen är han närvarande mitt i händelsernas centrum. Han är med vid alla de viktiga slagen på ”The Eastern War Theatre”: The Peninsula campaign, slaget om Fredricksburg, Chancellorsville, Gettysburg, Wilderness, Spotsylvania Court House, belägringen av Petersburg – och till sist Ream’s Station där han såras allvarligt. Det enda viktiga slag han inte deltar i är det vid Antietam – då låg han livshotande sjuk i tyfus på fältsjukhuset i Alexandria.

Knut Oscars Company C, i 61st Infantry New York Volunteers, där han till en början tjänstgör som kapten utgjordes från början så gott som helt av teologistudenterna vid Madison University. Nästan alla stupade eller blev svårt sårade, bland dem hans nära vänner bröderna Arthur och Ralph Hascall som båda dog. Men denna grupp hade också särskilda skäl att gå ut i krig. Som nordstatsbaptister tillhörde de en kyrka som tagit skarp och oförsonlig ställning mot slaveriet, vilket de såg som en dödssynd. Redan på 1840-talet var sprickan mellan baptister i Nord och Syd omöjlig att överbrygga – och de i Syd bildade sitt eget samfund, Southern Baptist Convention, som tog ställning för slaveriet. Solidaritetsrörelsen med svarta på flykt, the Underground Railroad, hade ”stationer” just i kyrkor i New York och baptister, metodister, kväkare och kongretionalister i Nord hade entydigt tagit ställning. För Knut Oscar och hans teologikamrater handlade kriget om detta: slaveriet skulle utrotas. Det framgår tydligt av det tal han håller vid sin examen 1861, som till och med citeras av New York Times korrespondent.

Knut Oscar dyker hela tiden upp i andra militärers minnesteckningar; han nämns mycket positivt av generaler som Francis Barlow och Nelson Miles, liksom i förbifarten i många dagböcker och minnesteckningar. Hans sergeant i Company C, Charles Fuller, som själv blev av med benet i the Wheatfield i Gettysburg, berättar i sin minnesteckning Personal Recollections of the War of 1861 om det ögonblick vid Malvern Hill 1 juli 1862 då Arthur Hascall dödas av granatsplitter och även Knut Oscar träffas och först lämnas som död. Snart kommer Broady vacklande tillbaka till slagfältet, med ett stort blodigt hål i bröstet och ryggen på sin uniformsrock. Samma granatskärva som dödat Arthur hade slagit in i hans bröst men sedan skruvat sig runt hela kroppen och ut genom tyget i ryggen.

Varför kriget bröt och de olika stridandes motivation är något som ständigt debatterats. Men efter Lincolns Emancipation Proclamation, som träder i kraft den 1 januari 1863, står det klart att detta under resans gång blivit krigets enskilt viktigaste mål: slaveriet ska utrotas. Nu är det också möjligt för svarta att ta värvning, och USCT, United States Colored Troops, bildas och gör småningom mycket bra ifrån sig. Knut Oscar blir också vittne till det fruktansvärda haveriet den 30 juli 1864 som kallats Battle of the Crater utanför Petersburg, då mängder av svarta soldater går under i den gryta som uppstått efter det misslyckade försöket från Army of the Potomacs sida att spränga sig in under Sydstatarnas befästningar. Det är inte svårt att tänka sig detta som en svår vändpunkt för honom; samtidigt ligger hans andra fru Emily och deras ettårige son Frank svårt sjuka och han nekas permission för att åka hem och ta hand om dem. Säkerligen fruktade han att de skulle dö ifrån honom på samma sätt som alla andra gjort tidigare. De överlever. Men den 25 augusti 1864 träffas han själv i bröstet av en kula från en skarpskytt vid slaget om Ream’s Station.

Något har ändrat kurs inom honom. När han till sist får överstes grad av general Winfred Hancock, med den öppna möjligheten att befordras till Brigadier General, svarar han snart nej och säger till den irriterade Hancock att han istället skall bli baptistpastor. Kriget var slut för hans del. Och även om frikyrkopastorer så gott som alltid byggde på sina egna erfarenheter i sina predikningar nämner Knut Oscar aldrig kriget med ett ord. Jag tror att locket kring de erfarenheterna under resten av hans liv var hårt åtskruvat.
Men han ville alltid bli kallad ”Översten”.

(Visited 180 times, 1 visits today)

No Comments

    Leave a Reply