Vid 1850-talets mitt befann sig emigrationen från Sverige till USA ännu sin början. Passagerare reste för det mesta ovanpå annan last, ofta järntackor, och man byggde ibland in ett extra däck över lastrummet. Men den överfart från Göteborg till Quebec 1854 som gjordes av det lilla norska segelfartyget Laurvig, där Knut Oscar Broady och hans unga hustru Lotten var ombord kom att gå till historien som en av de allra värsta – så vidrig att kaptenen, Cock-Jensen, långt senare skrev ned en redogörelse för denna sin mörkaste seglats.
Cock-Jensen beskriver sitt skepp som så: “Laurvig var en mycket gammal skuta, hon tog in vatten och var illa utrustad och dessutom svårseglad. Ingen besiktning hade utförts innan vi fick order att kasta loss.”
Storm och motvind, omväxlande med stiltje, gjorde att en resa som i bästa fall tagit tre veckor till en månad nu drog ut till elva veckor, från den 27 juli då man lämnade Göteborg till den 11 oktober då man lade till vid karantänsstationen Grosse-Ile utanför Quebec.
Halvvägs ut på Atlanten bröt rödsoten ut i de trånga kvarteren ombord – samtidigt som den hårda sjögången gjorde att man inte kunde ta sig ut på däck. Den ena efter den andra passageraren dog under fruktansvärda plågor och fick sjöbegravning. Efter några veckor hade elva passagerare och en sjöman avlidit.
Lotten, Knut Oscars unga fru som var gravid med deras dotter, insjuknade till sist. Den 2 september, medan stormen rasade, födde hon flickan som fick namnet Augusta Charlotta och som döptes av Knut Oscar själv, då det inte fanns någon präst ombord. De fick vara en liten familj i ett halvt dygn innan Lotten också gick under i rödsoten.
Knut Oscar skriver, i sin mycket kortfattade dagbok:
”Söndagen 3 Sept. 1854 kl 3/4 4 fm drog hon sin sista suck kl 3/4 11 fm öfverlämnades min lilla Lottens Jordiska qvarlefvor till hafvets djup.”
Sex veckor senare kommer Laurvig fram till Quebec och ön där karantänsstationen ännu ligger, omgiven av en stor massgrav för alla de passagerare från olika emigrantskepp som dog sedan de väl nått land. De flesta namnen på de stora minnestavlorna är irländska; här anlände rader av så kallade coffin ships från Irland, med utsvultna flyktingar från hungersnöden tätt stuvade ombord. Men på tavlan står också många svenska och norska namn.
Hit anländer den tjugotvåårige änklingen Knut Ocar den 11 oktober 1854. Nu har han sin fem veckor gamla dotter Lilla Lotten med sig, som han ska försöka få levande till New York – där hans mor Anna kanske väntar. Någonstans.
No Comments